Det va på tiden att jag skrev nått här. Herregud va det va längesedan. Men, ja vad ska jag säga. Livet kom emellan och just nu ligger fokus på att hålla inne bebis i magen.

Jag är i v25 och nu är bebis 33cm lång, hur sjukt. Elsa var 38cm när hon föddes och med tanke på att det endast är knappt 5 veckor kvar tills jag är i v30 (veckan Elsa föddes i) så är allt väldigt överväldigande och läskigt. För cirka en vecka sen fick jag otrolig ont i huvudet och ryggen, åkte in till bm och det fanns tecken på att jag hade fått havandeskapsförgiftning. Jag blev ju såklart fruktansvärt rädd och chockad då jag veckan innan det hade varit på besök hos min läkaren som grav mig ett glädje besked, att risken att bebis kommer innan v34 är nu 20% och inte 50% tack vare att allt såg bra ut på prover osv. Så ja, jag gick ifrån bm med en klump i brösten och fick order att vara sängliggandes i en vecka tills hon hade fått svar på odlingar och kontaktat läkare. Igår var jag där och fick svar att havandeskapsförgiftning är det icke!! Mitt bodtryck hade gått ner och prover visade sig vara bra. Men eftersom att jag har börjat få förverkar och kraftiga sammandragningar så är jag fortfarande på husarrest.  Imorgon ska jag träffa läkaren igen och får förhoppningsvis några klartecken på vad som händer. Vill så gärna börja jobba igen men eftersom att jag har varit så fruktansvärt trött och fått sammandragningar bara av att resa mig upp så verkar det inte som jag kommer att få gå tillbaka till jobbet.

(Gravidglowet verkar ha kommit, va på tiden att man såg lite fräsch ut)

Så nu under dagarna är jag hemma, liggandes i soffan eller sängen. Har börjat förbereda mig inför förlossningen och vi har gått en online kurs hittills. Var tänkt att vi skulle gå en profylaxkurs men eftersom att alla är nerlagda ska vi även göra den online. Vill verkligen ha så mycket info denna gången. Var så förberedd jag bara kan bli. Och vet ni vad (trodde aldrig jag skulle säga eller skriva detta) jag är taggad på förlossningen, eller rättare sagt jag ser fram emot de. Att få uppleva den och förhoppningsvis får vi göra det om bebis stannar kvar i magen.
Nu väntar jag på mamma som ska komma förbi med lunch. Så tacksam över våra nära och kära som kommer hit och stöttar mig och Måns i denna svåra situation. Jag drar verkligen inte många strån till stacken just nu och är så glad att vi får hjälp att hålla ihop vår vardag just nu.