Vår son är här! Elsas lillebror, Viggo!!

Just nu är allt väldigt stort och mycket. Vi försöker komma in i vårt nya liv med två barn och samtidigt fortsätta våran vardag. Det är kämpigt, väldigt kämpig! Skulle ljuga om jag sa nått annat. En känslomässig bergochdalbana som liksom inte riktigt kan se slutet på än. Jag känner mig jätte ledsen över allt. Att jag inte räcker till, att Elsa ska känner sig utanför, att Måns tar ett stort ansvar över allt här hemma just nu, att jag inte får sova, att jag har ont i huvudet, att mitt underliv känns som det är förstört och att jag inte kan sitta. Det bara fortsätter…

Igår blev han 1 vecka och vi hade vårt första bvc-besök. När jag kom in i väntrummet på bvc höll jag seriöst på att bryta ihop. Det va jag och två andra mammor där med våra nyfödda. Den ena mamman hade lockat håret, sminkat sig, tajta jeans och en blus på sig. Den andra hade klackar!! SERIÖST KLACKAR!! Jag, jag hade på mig mina alldeles förstora mjukisbyxor som sitter så löst att det kan få plats en till person i dom. Anledningen varför jag måste ha dom är för att jag inte kan ha mina egna trosor. Mitt underliv gör så ont trots smärtstillande och blöder jätte mycket därför måste jag ha Måns kalsonger på mig och kommer inte i några andra byxor. Förlossningsbindorna är dessutom så stora så det ser ut som jag ha bajsat på mig. Jag hade slängt på mig en t-shirt och olyckligt nog hade jag glömt att byta amningsinlägget på mitt ena bröst så det hade blidast en fläck. Håret hade jag inte duschat sen dagen efter förlossningen och där stod jag helt förstörd bredvid dessa mammor.

Mamma säger att det handlar om inställning och det gör det säkert oxå. Allt handlar om inställning, så är det ju! Men jag ville bara berätta att det är inte alls en dans på rosor att bli nybliven mamma. Det är inte ens i närheten av de alla beskriver, det är det i alla fall inte för mig och jag hoppas innerligt att jag inte är ensam.